Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo’n och alle andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv’et. Du har aldrig sett henne, det hör jag nock.
Anna.
Tro hvad du vill; men jag har sett, säjer jag. Och hvad tycker du, skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det, Anders?
Anders.
Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo’n har sagt, att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre Gud, om du tog nå’n skada te kropp eller själ, då skull’ jag allt gråte mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att jag håller orimmeligt mycke åf dej.
Anna
(med allvarsam ton)
Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.
Anders.
Jojo, Gud nå’ mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse och skrifve så rart som du.