Jan.
Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.
Anna.
Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag … jag håller åf en ann’.
Annika.
En ann’? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull’ ha satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått tycke för, kära barn?
Anna.
Erik i Hult.
Jan.
Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.