Anders.

Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att hålle åf mej?

Anna

(ängslig)

Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så … Om jag sett dej förr än Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!

Jan

(uppbrusande)

Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken …

Anders

(infaller hastigt)