Sven.
Det var nu rektigt för rart, att herrskape va’ så go’ och inte försmådde te titte hit på midsommersvaka. — Och all denne storfrämmaten frå Stockholm se’n! (vänder sig till åskådarne) Kors så öfverpräktigt! Tackar allraödmjukast, nådi’ herrskap, som ville komme och se, hur det går te på bonnvis. — Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge herrn och mamsell. — Se så ja, var så go’ och sitt ner, mitt herrskap. — Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. — Hvarför står du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels’ på herrskape och var inte så blyg åf dej.
Wilhelm
(skyndar till Erik)
Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett till dej se’n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.
Sven
(infaller hastigt)
Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare, käre herre; han rusker väl opp sej. — Gå nu, Per, och säj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg jag. Taler vi se’n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di här rare spelmännera frå Stockholm (pekar på orkestern) drille lite grand åt oss på fejolera. (Per går) — Kom, Erik, och sätt dej här bredve Britta, så ska’ vi allihop se på dansen. (Erik sätter sig bredvid Wilhelm) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill se’n.
FJERDE SCENEN.
De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och HINRIK i Backa, tågar, med en spelman i spetsen, parvis några gånger omkring majstången, sjungande: