Herrskape är kanske så go’ och sätter sej här ve borde och håller te godo hvad gemene man kan bestå.
Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.
(De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring och passa upp)
Brukspatronen
(i det han sätter sig)
Åh, det behöfver ni inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde denna ståtliga byggningen?
Sven.
Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se’n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre hanna, för att jag liksom skull’ ha qvar känninga utåf kongsnäfven.
Per.