Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se’n Drottninga reste igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va’ liksom vi hade varet fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.
Bengt
(som emellertid kommit från det andra bordet och hört på samtalet)
Jag var så löckli’, vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd’en så här i vädre, så småskratta’ Majestäte och necka’ åt mej. Och vet herrskape hvad jag då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och våre uvänner komme in i lanne, då skull’ jag slåss in i blekeste dö’n för en tåcken Kong. Då skull’ jag ta yxa mi’ på armen och gå fram te Majestäte och löfte på hatten och be så här: ”nådi’ herr Kong” — skull’ jag säje — ”får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?” Och om han låt mej få’t, då skull’ jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar enda käft, som ville åt’en. Så tänkt’ jag.
Anders
(reser sig upp och utropar från bordet i fonden)
Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för Kongen och Sverges rike!
Bondfolket.
Hurra! hurra! hurra!
(De klinga och dricka)