(Hon brister i gråt)
Erik.
Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej sjelf. — Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom härifrån!
Sven.
Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! — Åh, jag kan bli ursinnig!
Brukspatronen.
Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.
Sven.
Ursäkt’ mej, herr Patron. Här är det jag, som rår. Saken är oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand ifrå honom, och hur pass han se’n kan försörje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron lätt.
Brukspatronen.