Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag skall förse henne med utstyrsel.
Lotta.
Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.
Wilhelm.
Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.
Sven.
Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far hennes och mej. — Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag’et. Erik får ta hus hvar han vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, käre du!
Britta.
Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.
(Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan)