Brukspatronen
(till Erik och Anna)
Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så ta’n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.
(Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå)
Anders.
Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.
Erik.
Tack, tack, Anders; Gud signe dej!
(Anders går)
Bengt.