Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jöshäring, jag. (Till bondfolket) Kom, go’ vänner! här är inte roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.

(Går med folket)

Anna.

Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin komma till lycka mer?

Erik.

Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef så het.

Anna.

Tror du ändå, att vi nånsin ska’ ha nå’n glädje, om vi få hvarann emot dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är det bättre att du lyder — tag Britta - - -

(Hon vänder sig bort att dölja tårarna.)

Erik.