Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån dej.
Anna.
Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?
Erik.
Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti’ ska resa bort till gamla mormor min på en tid - - -
Anna.
Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.
Erik.
Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (Sång)
Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;