Månn’ aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?

En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn’,

Thy sjunger jag i dag så klagelig.

Anna.

Och om du reste långt, långt — så långt som bort till verldens slut,

Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,

Och om du icke kom igen, förr’n Tiden runnit ut,

Så skull’ du ändå finna tro hos mig.

Erik.

Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!