(afsides till Bengt)
Gud hjelpe oss! Jag tror, hon är tokig.
Anna
(står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver hon till ett anskri)
Jo, jag mins … jag mins tydligt nu … det var han och hon … hon, men inte jag! — Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro och kärlek!
(Hon dignar ned på knä och sänker hufvudet mot bröstet)
Jan.
Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.
Anna
(sjunger)