Rodnar flickan väl af glädje,
Eller purpras hon af harm blott?
Vintern kommen är, och Julen,
Fridfull fest kring bygden firas.
Glädje lifvar hela bygden,
Festligt hvarje stuga lyser.
Flitig gårdsvärd har ur skogen
Släpat höga, vackra granar,
Prydt dermed den rena tomten;
Sina hästar har han putsat,
Skrapat hullet så det glänser,
Selen med sin granna loka
Har han satt i ordning, släden
Redo gjort till Julotts-färden.
Lägger sysslor nu åsido,
Dem han idkat året genom;
Gömmer yxan under bänken,
Hänger noten upp i loftet,
Torkar svetten utur pannan,
Tvättar sot och beck från handen,
Tager helgdags-rocken på sig.
Flitig gårdsvärdinna redan
Skurat golf och bord och bänkar,
Skurat alla käril hvita,
Bryggt ett brunt och mustigt kornöl,
Bakat tjocka rågbröds-kakor,
Trinda bullar utaf hvete;
Stökat raskt och glädtigt ordnat
Allt i stuga, som i pörte,
Uppå loft som ock i ladgård.
Badstun har hon redan eldat,
Nya qvastar lagt på lafven,
Torkar svetten nu ur pannan,
Tvättar sotet ifrån handen,
Tager helgdags-kjorteln på sig.
Uti rike Pavos stuga,
Hemmansbondens stora stuga
Lyste vänlig julebrasa,
Brann en lustig eld på hällen.
Uppå golfvet låg ett lager
Utaf halm, så tjockt, att foten
Rörde sig så tyst deröfver,
Som en hartass öfver ängen.
Hvita som ett månsken lyste
Borden, bänkarne derinne.
Sotad ås var öfverdragen,
Alla väggarna betäckta
Med en matta uti rutor,
Med tapet så grann som någon,
Konstigt flätad utaf pertor.
Uti samspråk med sin granne
Sitter Pavo framför elden,
Armarna i kors på bröstet,
Tobakspipan uti munnen,
Pipan med det korta skaftet,
Yllemössan öfver örat.
Invid ugnen blygsamt lägrad,
Sakta sjungande en julpsalm,
Sitter ståtliga värdinnan.
Vackra Anna, husets prydnad,
Rike hemmansbondens stolthet,
Sysslar tyst vid stugubordet.
Nu på engång Pavo tystnar,
Håller inne midt i talet,
Skjuter mössan upp om örat,
Tager pipan ifrån munnen,
Lyss åt dörrn och sedan säger:
Bjellror hör jag ute klinga,
Hofvar stampa utåt vägen.
Anna, gå och se i fenstret
Hvilken gäst det är, som kommer!
Anna går att se i fenstret,
Höfviskt svarar hon sin fader:
Komma ser jag utför backen,
Utåt glitterströdda vägen
Ilande en häst med släde,
Och i släden tvenne karlar.
Ståtligt hästen bär sitt hufvud,
Kastar sina fötter hurtigt,
Granma rankor har hans sele.
Som en sidensvans är släden,
Prydligt gjord och vackert målad.
Nu de svänga upp på gården,
Smälla hojtande med piskan,
Musti rusar fram och skäller,
Foglarna i gårdens rönnar
Flykta rädda ifrån grenen,
Lemna kärfven, som jag ditsatt.
Det är Jussi, hemmanssonen,
Och hans svåger hvilka komma.
Bugande i stugan träda
Jussi nu och svågern Antti,
Helsas utaf Pavo, värden,
Och värdinnan gladt välkomna.
Ölet bjudes gästen pröfva,
Nödgas smaka mustig korndryck.
Tager Antti så till ordet,
Börjar sålunda att tala:
Stor och präktig är din stuga,
Fader Pavo, vördnadsvärde
Godt det är härinne sitta,
Att af lustig juleld värmas.
Alldrig tröttnar man, att lyssna
På ditt lärorika samtal,
Uppå orden från din tunga.
Bättre öl än ditt jag än ej
Druckit uti Tavastkyro.
Dock, ej blott att julen fira,
Att framför din brasa sitta,
Att med dig i samspråk roas,
Och ditt sköna julöl smaka,
Hafva vi till gården kommit,
Hafva dig i dag vi gästat.