Värdes lyssna till min talan,
Öfverväga hvad jag säger:
Här är Jussi, hemmanssonen,
Myndige och raske mannen!
Präktig gård och bördig åker
Ärfde han utaf sin fader,
Ståtligt skick och mannaseder
Utaf far och mor derjemte.
Vida kring skall man få söka,
Vandra många mil förinnan
Man en karl som Jussi finner.
Ypperst kan jag honom kalla
Af de unga män, som ännu
Stött en plogbill uti marken,
Tagit skära uti handen,
Eller nånsin skött en yxa.
Uti slöjde är han kunnig,
Händig ock uti att smida.
Åkrar äger han och ängar,
Svedjeland och skog tillräckligt,
Hästar ståtlige att skåda,
Hjordar glänsande och feta;
Penningar ej heller tryta.
Ensamt lif ej längre lyster
Raske ynglingen att föra.
Öde synes honom stugan,
Då han saknar en värdinna,
Lifvet synes honom ängsligt
Utan maka vid sin sida.
Pavo, nu till dig han kommit,
Myndige och raske mannen,
Den besutne hemmanssonen,
Att en maka åt sig söka,
Att din vackra dotter Anna
Till sin brud af dig begära —
Har du lyssnat till min talan,
Ofverlagt hvad nu jag yttrat?
Men till Antti Pavo säger,
Svarar gunstigt Jussis talman:
Ej mig likar detta illa.
Må han tala vid min dotter,
Må han söka henne vinna.
Gick nu Antti till värdinnan,
Talte äfven der för Jussi.
Hulda modren genast svarte:
Fullgod friare du medför.
Må han tala vid min dotter,
Må han söka henne vinna.
Anna sitter invid bordet
Uppå bänken fram i stugan.
Varma blefvo hennes kinder,
Röda såsom sommarns smultron,
Som ett vackert höstens lingon.
Ögat slog hon ned mot golfvet,
Sänkte blygsamt ögonlocken;
Blott engång dem sakta höjer
Och en blick på friarn kastar.
Rodnar flickan väl af glädje,
Eller purpras hon af harm blott?
Icke var den blicken vänlig,
Hvilken sökte hastigt Jussi,
Gladt det ögonkastet icke,
Hvarmed stolte friarn möttes.
Käckt till Anna fram han stiger,
Myndige och raske mannen,
Den besutne hemmanssonen.
Ståtlig man han var i sanning,
Rik den nya helgdagsdrägten,
Men i mörka anletsdragen
Låg ett uttryck, hvilket nödde
Jungfruns blickar, att sig sänka,
Kinderna af harm att rodna.
Prisande den goda flickan,
Högt berömmande den blyga,
Ställer nu han fram sin önskan,
Söker nu att jungfrun vinna.
Glömmer heller ej att säga,
Hvilken glädje henne väntar,
Hvilken sällhet, hvilken lycka
Som värdinna på hans hemman —
Skänker breder han på bordet,
Radar bänken full med gåfvor,
Att de måtte lysa präktigt
I den vackra Annas ögon.
Men den vaekra Anna höjer
Blicken ifrån golfvet åter.
Harmens eld i ögat brinner,
Gör det unga hjertat modigt.
Med sin hand hon stöter från sig
Friarns rika, granna skänker,
Skjuter undan Jussis gåfvor,
Och till svar hon detta yttrar:
Alldrig vinnas kan mitt hjerta
Utaf stolta ord och smicker,
Kan ej heller nånsin köpas
Med en hop af granna skänker.
Anna är för stolt att säljas,
Och för klok också att fångas.
Icke vill din brud jag blifva,
Icke bli din lifstidsmaka
Så hon svarar stolte friarn,
Den utaf förvåning stumme,
Utaf säradt högmod vrede;
Lemnar derpå skyndsamt stugan.