V.
HELSNINGEN.
Är detta ej en underpant,
Att hesa korpen sjungit sannt?
Hon gick och sjöng i skog och dal,
Ty kommen ren var våren,
Och soln försmälte hjertats qval,
Och torkade bort tåren,
På idel blommor vinden sprang,
Af idel glädje rymden klang.
Hon satte sig vid källans rand
I skogen på en tufva,
En krans af vackra blommor band,
Och tänkte tankar ljufva.
Men bäst hon såg hvar svalan flög,
En tår på kinden ned sig smög.
Men tåren föll på hennes krans,
Och blef af blommor sluten;
Det skadar icke blommans glans,
Från rosor är han fluten.
På hufvudet hon kransen tog,
Och såg i källan ned och log.
Men kinden blef så varm och röd,
Som stjernan ögat lyste
Och tolkade den ljufva glöd,
Som hennes hjerta hyste,
Hon tog en dryck ur källan sval,
Och gick och sjöng i skog och dal.
Men lärkan qvittrar, göken gal,
I lunden vinden susar,
Och mellan blommor, björk och al
Den muntra bäcken brusar.
Hon går så glad i skog och dal,
Bland bäckar, blommor, björk och al.
"Du gök: O säg mig om i år
Jag får på bröllopp dansa,
Om jag min älsklings hufvud får
Med dessa blommor kransa?"
Och mycket frågte, sjöng hon än
Om bröllopskrans och älskad vän.
Då susar det i skogsfruns hår,
Då prassla alens qvistar,
Och busken uti lundens snår
Sin dagg från bladen ristar.
Der kommer smygande en man;
Som hösten sträf och mörk är han.