Som rosen bleks när höstens vind
Omkring dess krona klagar,
Så från den glada flickans kind
Hans åsyn färgen jagar.
Det blef så tungt. Mot jorden ner
Hon blickade och sjöng ej mer.
"Du Pavos dotter, lundens vän!
Godmorgon jag dig säger.
Blif icke rädd för mig fastän
Jag guldgult hår ej äger.
Fast du försmår med stolthet mig,
Så älskar jag dock ständigt dig."
"O, låt mig gå dit hem igen!
O, låt din kärlek fara!
Ty alldrig kan jag bli' din vän. —
Här är mig tungt att vara.
Ett åskmoln der i vester står;
Jag är så rädd när åskan går!"
"Ej några moln i vester stå.
Var icke rädd min dufva!
På himlen endast skyar gå
Som dina tankar ljufva.
Är du så stolt, att du ej har
Till mitt godmorgon något svar"
"En morgon god du önskar mig,
Och kom min frid att störa.
O, att farväl, farväl af dig
Mitt hjerta finge höra
Ty ditt godmorgon är godnatt
För all min fröjd, för allting gladt."
"Du Pavos dotter, vred ej var!
Din harm en stund betvinga.
Jag kommer sunnan från och har
En helsning att dig bringa.
Var still min dufva; lyss engång.
Till Jussis hesa korpasång."
"Och är din helsning korpaskrån,
Så håll din bittra tunga,
Och gå i djupa skogen hän,
Att den för klippor sjunga.
Farväl, farväl! Ej korpens röst
Ett genljud har i dufvans bröst."
"Du vackra Anna, vred ej var.
Din stolta harm betvinga.
En helsning jag från Erik har,
Att till din saknad bringa;
En helsning innerlig och varm
Som hjertat i din egen barm."
"Är hvad du säger sanning ock?
Säg, är det ej en saga? —
Så grym kan du ej vara dock,
Att vilja mig bedraga —
O säg; o säg hvad sade han,
Hvad gjorde han, när kommer han?"
"Af mig rätt mycket på engång
Med ifrig hast du frågar.
Till Jussis hesa korpasång
Du såleds lyssna vågar.
Och såleds äger korpens röst
Ett återljud i dufvans bröst."