"Jag visste väl, det skulle bo
Blott svek uti ditt hjerta.
Hur kunde ock af dig jag tro
En tröst uti min smärta?
Ditt sinnelag jag borde kännt.
Med dig han ingen helsning sändt."
"Med mig han har sin helsning sändt;
Du icke må bedröfvas!
Fast mig han ofta ryggen vändt;
I nöden vänner pröfvas.
Så stolt som förr är han ej nu,
Ej mer så stolt i blick som du."
"O, dröj ej längre, säg mig fort
Den helsning, som han sänder.
Hvad har han uppå hafvet gjort,
Och hvad i fjerran länder?
Är ej hans kärlek, ej hans håg
Till hemmet vänd från stormig våg?"
"Från hafvet Erik kommen var,
Ifrån den vreda vågen;
Men tungt han på sitt hufvud bar,
Och syntes mörk i hågen.
Jag mötte honom invid strand,
Och stum han tog min sträckta hand."
"Då nästa gång jag honom såg,
— Hvi skulle jag det skåda? —
Uppå en bädd af halm han låg
Förtärd och blek. Om båda
Hans fötter sig en jernbult slöt,
En jernlänk kring hans hand sig knöt."
"Det är ej sannt. Vik hädan bof!
Din andedrägt mig bränner.
Hur fann du opp en lögn så grof?
En Gud du icke känner.
Ett brott ej fläckat Eriks hand,
Han tynges ej af jern och band."
"Så stolt som förr var han ej nu;
Han drog mig till sin sida.
Han suckade och sade: Hu!
Mitt bröst, mitt hjerta svida.
Han tog min hand och bad: Ack hör!
Min helsning hem till Anna för."
"Jag pröfvat hafvet, trodde der
Mig guld och lycka finna,
Men lika arm som förr jag är,
Ej guld jag kunnat vinna.
Jag klappa skall på hemmets dörr
Med samma toma hand som förr!"
"Den tanken låg mig tungt uppå,
Jag kunde den ej lida.
Jag ville röfva lyckan då.
Nu får jag här förbida
Tills domen skiftar straffet ut,
Och lifvets bästa del är slut."
"Med dig jag trött af lif och våg
Dit hem min helsning sänder,
Och Anna bed, att hon sin håg
Ifrån en brottsling vänder.
Den arme sade icke mer,
Men föll uppå sin halmbädd ner."