"Han föll uppå sin halmbädd ner — —
Nej — Så kan det ej vara.
En lögn det är. Ja, ja! jag ser,
Du vill mig plåga bara.
Var det din helsning? — Niding gå!
Och Gud dig sen förlåta må!"
"Du tror mig ej. Nå väl, se här!
Behöfver jag väl svära?
Till Anna sad' han detta bär,
Jag det mer ej bära.
Är detta ej en underpant,
Att hesa korpen sjungit sannt?"
Sin seger nu den onde vann.
En hemsk, förfärlig låga
I Jussis vilda öga brann
Vid denna lömska fråga.
Ännu sitt offer med en blick
Han mätte hånande och gick.
Men hvit som snö blef Annas kind.
Mot himlen ögat stirrar,
Och håret flyger ut för vind,
Dess fot bland snåren irrar,
Och törnen stinga den. Sitt qval
Hon gick och gret i skog och dal.
VI.
PÅ KORSVÄGEN.
Om mörka runor äga någon kraft,
Och dolda makter kunna lockas fram,
Då är det tid för älsklingen att skynda.
JUSSI:
Hvad gör väl Sandala, som icke kommer!
Det måste nu dock vara omkring midnatt,
Och längre har jag, tag mig — — Hu, så kallt!
Jag frusen blir, att längre sitta här.
Ej engång tallen i sin tjocka tröja
Af bark tycks kunna trotsa denna nordan,
Som tjuter här i skogen lik en ulf.
Hvarenda buske hukar rädd sig ner,
Och alla grenar hacka mot hvarandra,
Som hade hvarje träd fått skälfvosoten.
Och molnen ryka om hvarann deroppe
Som dufvans fjädrar under hökens näf.
En ruskig natt! Der lyser månen fram
Imellan svarta skyar, som i grafven
En flik utaf en svepduk, hvilken hemskt
Bland mörka, multnande ruiner blänker.
Här kommer man just ej på glada tankar,
I synnerhet då ugglans hesa skrän
Man hör, och korpen skriker som om någon
Af skogens rå på strupen knifven hölle,
Att honom slagta till sin middnattsmåltid.
— De säga den är rädd, som ondt har gjort,
Men att den fromme ingen fara fruktar.
Nu kan jag icke neka till, att hemskt
Det faller sig att sitta här allena;
Och derför är jag säkert icke from.
Men rår jag för, att ej jag skapad blifvit
Till from? — Jag alltid hellre lystnat till
Det muntra skrålet i ett lustigt lag,
Än till den trumpne prestens litania.