En gammal torr tall blåser öfverända.
Ah! hvad var det? — Hu! — Fader vår, — som äst — —
Som äst i himlom — — — Hur! jag glömt det andra.
Jag skall mig lära det. En sådan natt
Är godt att kunna några fromma böner.
Dock nej, jag tänka vill på något annat.
Jag är väl icke någon gammal kärng,
Som tand- och vettlös jemrar sig på ugnen.
Jag Jussi är, som tallen stark, och slug
Som björn och hund och smidig tillsamman.
I armen äger Jussi kraft och merg,
Uti sitt hufvud nog förstånd tillräckligt,
I hjernans kammar nog af kloka rådslag,
I läderpungen hvita pengar ock.
Det är just det, som hjelper fram sin man
Ett enda fattas mig, och detta enda
Är Pavos dotter, är den vackra Anna.
Förgäfves jag om hennes hjerta bad,
Förgäfves bjöd jag henne rika skänker;
Hon ville icke blifva Jussis brud.
Ej fadrens myndighet, ej modrens böner,
Ej hot, ej löften hennes sinne böja.
En mjölnardräng till detta skulden är,
I vägen Erik, mjölsäckbärarn, står mig —
Dock är det nu för Erik tid att skynda,
För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid,
Att ej för sent till qvarnen han må komma.
— Det var en lustig dikt jag smorde hop,
En vacker runa, som jag smed tillsamman
För ömma dufvan om dess flydde älskling.
Jag vet ej hur den runan jag fann opp,
Men god hon var som någon trolldomsruna.
Dock skulle hon mig tjent till ingenting,
Om ej jag ägt det lilla gyllne smycket,
Om ej jag ägt den falska underpanten.
Men om nu Sandala förstår sin konst,
Om ej förgäfves han med trolldom umgås,
Om mörka runor äga någon kraft,
Och dolda makter kunna lockas fram,
Då är det tid för älsklingen att skynda,
För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid,
Att ej för sent till qvarnen han må komma.
En uggla flyger skrikande öfver hans hufvud.
Fördömda nattskrän! Hade jag er alla
Uti en säck, jag skulle dränka er,
Att alldrig mera edra hesa läten
I skugguppfyllda natten skulle ljuda,
Att alldrig mer i klyftors svarta hål
J skullen ondt med eder liksång båda.
En skarp, uthållande hvissling ljuder genom skogen.
Aha nu kommer Sandala. Han lockar
På gastarna i djupet utaf mon.
Nu gäller det att äga mod i bröstet,
I kapp med sjelfva ödet kunna le.
— — — — —
Du länge låtit vänta pä dig, gubbe.
Låt se, att ej förgäfves nu jag väntat.
SANDALA:
Förgäfves årtan ej i träsket skriker,
Det vet nog den, som lyssnar klok derpå,
Som klok förstår, att tyda siarsång.
Ännu i ogjordt väder ej jag sjungit —
En präktig natt! Hvems sporrar tror du väl,
Att vildsint stormhingst nu får blöda för
Att dimmgrå ishof nu i sidan känner?