Den Gamles Minnen: Bilder från finska skogsbygden - Fredrik Berndtson

Ren jag mättat mig. På bänken
Satt den gamle tyst och lutad.
Ovan tycktes tungan vara,
Att i hvardagslag sig röra;
Sinnet tycktes lusten sakna,
Att i stundens frågor lefva,
Syntes djupt tillbaka sjunket
Uti vemodsfulla minnen —
Ej jag ville gubben störa.
Uti fenstret låg en bibel.
Jag den tog och sökte samla
Mina tankar uti ordet.

Så en stund vi hade setat,
Då den gamles stämma höjdes.
Läs, han bad, för mig ett stycke
Ur den helga boken, främling!
Skumt af ålder är mitt öga,
Mäktar icke mera läsa.
Länge bibeln legat sluten.
Tidens hand för mig den slutit.
Slöte han ock snart mitt öga!

Glad jag gjorde som han bad mig;
Läste ur den helga boken,
Om Guds nåd och frid och kärlek;
Och ju längre fram jag läste,
Högre steg mitt hjertas andakt,
Mäktigare själen rördes.
När jag satt i tysta qvällen
Så uti det gömda torpet,
Och min egen stämma hörde,
Af en ovan styrka lifvad,
Ljuda i den låga stugan,
Och framför mig såg den gamle,
Prydd af hvita silfverhåren,
Resa på den böjda hjessan,
Höja upp det sänkta ögat,
Utaf tårar fylldt, då tycktes
Mig som vore dit jag kallad,
Att Guds rika frid förkunna
För den gamles brustna hjerta,
Öfverflödet honom skänka
Ur mitt eget fulla, varma.

Nu blef gubbens tunga lossad,
Fryntligt strålade hans anlet,
Tacksamt räckte han mig handen,
Och i stilla samspråk nöttes
Ljusa, lugna sommarqvällen.
Sist han täljde mig sitt öde;
Tolkade med hjertats uttryck
Enkelt hjertats lust och sorger;
Målade i klara tankar,
Uti flärdlöst sköna bilder
Sina skiften, sina minnen. —

— Tvenne vårar redan blommat,
Tvenne somrars frukter mognat,
Tvenne höstars skördar gulnat,
Tvenne vintrar jorden svalkat
Sedan mig den gamle räckte
Handen till farväl och tryckte
Min med hjertats fulla värma.
Hvad mig vänligt han förtäljde
Om sitt öde, sina sorger,
Bär jag troget i mitt minne,
Och nu ville jag det gifva
Åter uti dessa bilder.
Rörande, som minnesstenar
Uppå grafven med sin enkla
Inskrift, var den ädle gamles
Sagobrott om sina skiften.
Jag har endast några späda
Diktens blommor strött deröfver.

II.

I QVARNEN.

PEKKA