Hvitt är golfvet, hvitt är taket,
Qvarnens vägg af mjölet lyser;
Icke herremans gemaket
Vackrare tapeter hyser.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen!
Säden nog till qvarnen hittar,
Bäres dit af glada hjertan.
Hungern ej i dörren tittar,
Ej i glada sinnet smärtan.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen
Svart är smeden, ful att skåda;
Tång och slägga äro tunga.
Lustigt är i qvarnen råda,
Gladt att mala och att sjunga.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen
Utaf vatten frodas grödan;
Vatten skickar Gud åt qvarnen.
Himlen sörjer nog för födan,
Sörjer nog för bröd åt barnen.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen
I mitt qvarnhjul tomten klänger,
I mitt qvarnhjul är hans kammar;
Lustigt han mitt qvarnhjul svänger,
Fröjdar sig när mjölet dammar.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen
Blir det söndag får din tunga,
Dina trötta armar hvila,
Får du lyss hur böljor sjunga,
Lugn se på hur vattnen ila.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen
ERIK
Ständigt också kan du sjunga,
Alldrig sluta dina visor.
PEKKA.
Minsta fågel uti skogen,
Minsta bölja uti bäcken
Kan ju glädjas, kan ju sjunga.
Icke lockas björn med vallhorn,
Sorgen ej med glada sången —
Klara ögon icke älska
Mörker, icke svarta natten;
Friska öron gerna lida
Litet buller uti stugan —
Underlig är du till sinnes,
Som ej visor höra gitter.
Trumpen man jag föga aktar;
Dålig fågel tycks mig ugglan.