Mycket har du dig förändrat
Sedan sistförflutna sommar.
Ingen var som du, att lätta
Arbetsmödan med din tunga,
Muntrast flög din hvassa skara,
Främst du gick i långa raden
Vid den glada skörde-talkkon,
Ingen så som du förstod sig,
Att om söndan lekar ordna.
Icke var du sen vid gungan,
Icke trög din fot i dansen,
Ej din arm, att kasta trissa.
Mycket har du dig förändrat
Sedan sistförflutna sommar.
ERIK.
Har du sett hur hösten leker,
Hur han blandar löf tillsamman,
Blad af träd och blad af blommor?
Och hur sen, af leken tröttad,
Vild han strör dem öfver fälten,
Att förtrampas och förvissna?
Och hur vintern slutligt kommer,
Breder kalla snön deröfver? —
Många friska sommarkänslor,
Många glada sommartankar
Jaga smärtans kulna vindar,
Faller sorgens snödok öfver —
Vinter mellan nu och sommar;
Mycket mellan mig och fordom!
PEKKA.
Bättre är i dag, än fordom;
Bättre fem kopek, ja mindre,
Äga i den vakna handen,
Än om flygtig lycka drömma.
Spökrädd man bakom sig ögnar,
Räds för strå't, som sagta praslar,
Då det reser sig i fjäten.
Den, som skådar noga för sig,
Stadigt, gladt går rätta vägen,
Han behöfver icke frukta,
Ej ha ögon bak i ryggen.
Regn i dag, i morgon solsken;
Regn har alltid den, som gråter.
ERIK.
Låg ett ringa stycke åker
Vid ett fattigt torp i skogen.
Våren kom och regn kom äfven,
Men ej strå stack upp ur myllan.
Sommarn kom och solsken också,
Intet ax sitt hufvud höjde.
Väl kan den på solsken hoppas,
Som sin åker ren besådde,
Som har qvar af fordna skördar.
PEKKA.
Tycks mig dock du fåvitskt klagar,
Att skomakaren du liknar,
Som slöt upp att prylen nyttja,
Satt sig i en vrå, att sörja,
Blott för det hans vackra arbet'
Från förgängelsen ej sköntes,
För hans möda blef förtrampad.