Anna höjer milda ögat.
Och en tår sig sakta löser
Ur dess dunkelblåa sköte.
Nålen stadnar, handen sjunker
Ned till hvila uppå knäet.
Vida flyga hennes tankar,
Så hon talar till sitt hjerta:
Sälla vind, som fri får fara
Och min suck mot fjerran bär,
Säkert, säkert kan du svara
Hvar min arma Erik är!
Har du kring den starke brusat,
Har du värmt dig vid hans bröst,
Har du i hans lockar susat,
Har du lyssnat till hans röst?
Kom då, kom och slut din vinge
Mot mitt hjerta, kalla vän!
Och min helsning sen du bringe
Till den älskade igen.
Säg, att sen från mig han farit,
Sen han lemnat hemmets dal,
Har mitt lif så ödsligt varit,
Hjertat fullt af sorg och qval.
Solens sken mig gläder föga,
Skum är dagen i sitt lopp,
Ty när sömnen flyr mitt öga,
Fylles det af tårar opp.
Saknad synes allt mig tyda,
Allt, som förr mig glädje gaf,
Och hvar blomma tycks mig pryda
Blott en tidigt bäddad graf.
Lik en dufva, öfvergifwen
I sitt tysta, tysta bo,
Är den stackars Anna blifven,
Får ej hvila får ej ro;
Spejar genom lundens galler
Om hon ej får se sin vän,
Bäfvar för hvart löf, som faller,
Räds när allt är tyst igen.
Glädjens stråle ler, men viker
Snart för sorgens skuggor bort,
Hoppet vinkar, ack! men sviker
Hjertat åter innan kort.