ERIK.
Bättre dock än mod, att tåla,
Tycks mig mod att handla vara.
Illa rådlöshet sig likar
Med ett stolt och manligt sinne.
Hvad jag tänkt vill jag dig säga,
Hvad jag öfverlagt förtro dig.
Tungt det legat mig på hjertat,
Natt och dag mitt sinne ängslat. —
Bort från barndomshem och vänner
Måste Erik ögat vända,
Måste trampa nya stigar,
Andra träd och böljor skåda,
Andra hyddor, andra menskor.
Här är ingen ro att vänta,
Ingen glädje, ingen lycka.
Glädjens skatt en drake vaktar,
Som med guldfylld hand vill smekas,
Vill med silfverröst bevakas.
O, hvad aktar han den arme,
Vore äfven guld hans hjerta,
Rent och klart som silfver sinnet
Bort från barndomshem och vänner
Måste arme Erik vandra.
Ren i morgon vill jag vandra,
Innan solen vakna hunnit,
Medan hyddorna stå slutna,
Medan menniskorna drömma,
Drömma kanske ljuft om lycka.
Men när dagen redan lyser
Gladt kring skog och äng och vatten,
Och hvart menskoöga blickar
Åter gladt kring kära hyddan,
Tag då helgdagströjan på dig,
Gå till Pavos rika hemman,
Träd i stugan in och helsa
Ifrån mig till Pavos dotter.
Säg, att lång är icke vägen
Mellan qvarnen här och henne;
Dock för mig är han den lägsta.
Lång är resan genom verlden,
Öfver hafvets vågor färden,
Men ändå ej lång, som stigen
Mellan qvarnen här och henne.
Säg att Erik vandra måste
Bort från barndomshem och vänner,
Men att han i lust och sorger
Uppå Gud och Anna litar.
Denna ring, som mig min moder
I sin sista timma skänkte,
Skall du äfven henne gifva.
Helsa, säg, att, liksom ringen,
Är min trohet utan ända.
Men när detta allt du säger,
När du detta afsked bringar,
Och du märker, att på kinden
Röda rosen hastigt bleknar,
Eller att sig barmen höjer,
Och en suck ur hjertat pressas;
Eller ock att utur ögats
Blåa djup en tår sig tränger;
Eller, om då tyst hon mottar
Ringen, hennes hand ses darra,
Säg då henne ifrån Erik,
Från den arme Erik helsa,
Att så säkert såsom våren,
Jordens brudgum, återkommer,
Att sin brud i famnen sluta,
Kommer äfven Erik åter,
Att på hennes kinder lifva
Åter röda, vackra rosen,
Att dess suck i glädje byta,
Att ur ögat tåren torka,
Att dess hand i egen trycka.
Bed, att hon med glada tankar
Alltid trogne Erik minnes,
På sin trogne Erik tröstar.
Bed — Men nej — Farväl! Du Pekka
Redlig har din vänskap varit;
Tungt det faller sig att skiljas.
Dock, farväl! — Se här — — dig ger jag
Silfvertumlarn — — tag den — — göm den!
III.
ANNA I LOFTET.
— — — skådar svalans oro, Ville hennes vingar äga.
Ensam i det höga loftet,
Helt allena med sin saknad,
Sitter Pavos enda dotter,
Rika Pavos vackra Anna.
Stum hon sitter der på tröskeln.
Handen sköter trägna nålen,
Ögat hvilar öfver sömmen.
Ser ej framåt, ej åt sidan.
Tysta tankar bo i hjertat,
Sakta suckar höja barmen.
Regnet smattrar uppå taket,
Hösten hviner uti knuten,
Skakar aspens gula krona.
Tungt det är i Norden lefva
När den mulna hösten kommer,
Med sin gråt och sina dimmor,
Med sitt långa, långa mörker.
Ingen molnfri fläck på himlen,
Knappt en blomma uppå jorden
Finner ögat hur det spejar.
Saknad, längtan bo i sinnet;
Tyst det skådar svalans oro,
Ville hennes vingar äga,
För att fly till södra landen,
För att söka nya vårar,
Andra blommor, andra himlar.