Då skall det ske, om jag ock måste störta Ett altar ned, för att till henne hinna.
HEXAN.
På vida mindre helga ting Ni pröfva, Till hennes räddning, får Ert mod och styrka.
JOHAN FLEMING.
Så mycket lättare de skola kufvas. Men En riktning gif åt stormen i min vilja.
HEXAN.
Hvad vid Ert sista samtal förefallit, Det är mig ej bekant. Men se'n jag fåfängt Mathilda väntat, drefs jag af min oro Att söka henne upp i skogen. Der Jag mötte knektar, hvilka sins emellan Omtalte, att Er fader utsändt dem, Och att de sökte Er, herr Johan. Slutligt Jag mellan träden såg Mathilda skymta På afstånd. Men förr än jag uppnått henne, Hon blef af knektar kringhvärfd, och de släpa Nu henne våldsamt bort åt Åbo-sidan.
JOHAN FLEMING.
Jag fiender af väldigare slag Mig hade önskat i en kamp för henne. Men hennes fara är dock lika stor, Som om af Lancelot hon blifvit röfvad — Om icke större. Bort med blixtens fart Jag ila vill — —