Jag ser, att goda englar klingan föra För dig; men fresta vill, om ej ändå Min onda dämon blir dem öfvermäktig.
Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.
Du svek mig, djefvul, denna gång omsider. Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra Och njuta, tills att vårt förbund blef slut! Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva Det på min själ, så som min kropp har öfvat Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. — Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade, Att blott ett svärd uti en ynglings hand, Som vågat höja detta obefläckadt Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes. Af mitt förbund med dunkla makters höfding. Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat. Upp! Slagten honom, som mig mördat, till Försonings-offer på barbarisk jord, Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!
Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.
EN POHLSK KNEKT.
Ej låtom denna skam uppå oss falla, Att af en pojke blifver nederslagen Den tappraste utaf oss alla — han, Som ställde sig att kämpa ensam ut Vår strid — den gällde ju oss alla lika — Och vi ej kräfva hämnd af banemannen! Det stora Pohlen skulle rodna öfver Så fega söner, om det erfar, att Vi låtit sonen af en Finsk Baron Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.
DE VIJK.
J Svenskar hört, hur denne niding vågat Att häda Eder store höfding — honom? Hvars största fel måhända varit det, Att han har älskat Eder alltför mycket.
Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming, som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän bestörtning griper de nyss så modige.