Hvaren bör stå och falla för sig sjelf. Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat, Att det ännu ej pryddes af de fläckar, Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag Den rätta stunden funnit nu dertill, Och låter den ej tagas ifrån mig, Ej ens af himlens salighet — — och dig. För god jag icke vara vill att kämpa Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.
DE VIJK.
Jag dig förstår och gillar ditt beslut, Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. — Hur det än går, blir jag dig nära, broder!
JOHAN FLEMING.
Till hälften endast du mig än förstår.
Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.
Se dit, och allt skall klarna för din själ!
Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings själ och möter honom.
Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars Utaf de stora orden, flyktat nu, När handling borde fylla tomma rummet, Som de i luften lemnat efter sig?