JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.
Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!
KRASINSKY.
Jaså! Du också henne förr har känt. Jag kunde nästan ana det, då så Hon bäfvar för din far och herre, hvilken Väl ej med samma glädje Er bekantskap Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker, Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott, Att din bekantskap lifva upp på nytt.
De Vijk hastar in.
JOHAN FLEMING.
Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga Utspyr nog gift och etter, att deraf Allt menskligt, heligt uppå jordens rund, Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd, Och visa om det har en tusendel Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill Först göra den för evigt stum; se'n gäller Det Eder alla, nidingar, som sluten En borg af Edra kroppar omkring honom, Och med Er fräckhet hägnen in hans egen. En efter annan träden fram mot mig, I fall J icke älsken mer, att alla På en gång, uppå äkta röfvarvis, Er kasta mot en ensam fiende.
DE VIJK, lugnt och allvarligt.
Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår, I lif och död. Jag har kanske att fordra En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder, Åt mig ditt envig emot denne bof. Du är för god, att i hans svarta blod Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!