SVENSKARNE.
Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son. Ej rådligt vore, att på honom kröktes Ett hår. Han är sin faders ögonsten.
JOHAN FLEMING.
Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller.
KRASINSKY.
Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått Ett misstag dock, då du dig kallat man. De läppar, hvilka äga rätt att ge Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom, Som lagligt vittne böra åberopa En smula skägg — det styrker deras anspråk. Gack ned till Jericho och låt det vexa; Du vet det stället ligger nära till, Och ännu närmare din moders blick, Som skall med glädje dina framsteg följa.
JOHAN FLEMING.
Din läpp ej saknar detta vittnesbörd, Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer Fram något, som i godo går derför, Att vettet uppnått höjden af ditt skägg.
KRASINSKY.
Du skämtar lustigt nog, och detta skämt Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt, Att du ej passar, der det gäller frågor Utaf helt annan art, än lek och joller. Ur vägen måste du för våra lekar. Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag En lekkamrat har här åt dig till hands. Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.