Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang, Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar Ej röra sig, att bära till mig fram Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.
JOHAN FLEMING.
Du talar blott om mord och dråp, min fader, Och derför kan din fråga icke mötas Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.
CLAES FLEMING.
Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord, Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa? Jag tror mig brukat ha' det rätta, då Det gäller att få veta, hur en krigsman I fredlig tid, på sjelfva fridens altar, Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.
Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.
JOHAN FLEMING.
Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll, Som han förtjente — för min hand, o fader!
CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.
Jag hade icke väntat detta svar Uppå min fråga. Mitt beslut står fast I alla fall. Och gerningsmannen blifver Så dömd, som gerningen törtjenat hafver. Finns någon här, som vet sig utan skuld, Han gripe denne brottsling, före honom Uti det strängsta häkte, som ger skydd Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska.