DE VIJK.
Du icke väntat af din Johans hand Ett hjeltemod, så stort, som det han visat. Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming. Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet, Som öfvas af din starka själ uppå Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta. Du frågar, om här finnes någon, som Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen Står uti denna krets fullkomligt skuldfri. Jag vet det ej — men ett jag vet likväl: Det är, att en här finnes, vida mera Tyngd under känslan af sitt fel, än han, Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar. Den skyldige är jag, som illa brukat En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt, Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft, I fall det angått afslag på min önskan. Ett bifall utaf mig, en maning störtat Din Johan i förderfvet. — En gång förr, En enda gång jag bönföll dig om något, Som för min lyckas lif ett villkor var. Du gaf ditt bifall då, och illa jag Dig lönade, då jag ej afvändt har Den ofärd, som nu drabbat har din son. Men hör ändå ännu en enda gång Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram Det onda, äfven lida det han bör. Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig Din vredes hela tyngd — mot mig, som missbruk Har gjort utaf den oerfarnes blinda Förtroende till alla mina råd.
JOHAN FLEMING.
Jag älskar dig så högt som någonsin, Och aldrig förr jag högre dig beundrat; Men harmas måste jag likväl, att höra Mig bli behandlad som en vettlöss dåre, Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt. Jag harmas dubbelt, då du tror min fader Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap Ingifvit dig — jag säger ej en dikt — En sådan aldrig gått från dina läppar. När det har allvar gällt — men likaväl En likhet blott till sanningen, en bild, Som lånat alltför varma färger af Din vänskaps eld, för att de bleka dragen Af förebilden ställa troget fram.
CLAES FLEMING.
Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan, Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort: Den lusten är kanske hos dig allenast Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan Den funnits länge — ty den föddes tvilling Med mannens vilja, att till man sig adla, I ordets högsta mening. Och den dör Först när dess tvillingsyster ej mer finner Vid något mannabröst ett fadersrum. Den stundom ledt till öppen undergång; Men der den saknats, låg förderfvet städse, I än mer oundvikligt bakhåll, nära. Hvad dom din gerning än må ha förtjent, Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill Sig undandra' att bära bördan af Den skuld, din hand har hopat deruppå, Och fegt den kasta öfver andra skuldror. De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf: Din näpst det blifve, att den skyldige I ett förvar ledsaga, hvilket häftar För honom, tills att undersökningen Utstakar gränserna för rättvist straff.
DE VIJK.
Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?
CLAES FLEMING.
Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.