DE VIJK.
Tack för det ordet! Vi tillsammans andats Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan, Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska, Då våra hjertan den gemensamt trycker. Förutan döden ingen! var det valspråk, Som band vår konungs moder vid sin make, I nöd och lust, i bojan och på thronen. Detsamma oss förenat, och det fäster Oss vid hvarandra, om ock samma bila Det sista samband blefve oss emellan.
Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar fram emot Claes Fleming.
OLOF.
Jag tyckte, herre, att du talat om En undersökning, som bör röna ut Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky. Förlåt, att oombedt ett vittne äskar Inför dig ljud. Det har ej många stunder Att mer förlora; och det bör dem bruka, Att tala sanning, som kan saken reda. Jag kan väl synas partisk, då jag blöder Ett offer för dens hand, som fallit för Din Johans. Men jag står beredd att träda Inför en högre domarmakt, än din Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar, Att spärra väg för hopp om Herrans nåd.
CLAES FLEMING.
Min gamle, redelige stridsbror, Olof! Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt, Och sanningen jag lärde känna städse, Närhelst ett ord gick öfver dina läppar. Ej dödsens köld din kärlek kan förta' Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm. Kärt är mig än, så som det alltid varit, Att höra vittnesbördet af din mening: Rättvisan kan blott vinna deruppå.
OLOF.
Din Johans svärd bär fläckar utaf blod, Men ren och skuldfri är hans själ likväl, Så ren och molnfri såsom himlen stundom, Fastän en blixt har drabbat derutur, Som man ej väntat, och som frätte bort Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa. Det skulle varit svaghet, varit brott Utaf din son, om han ej sökt förlama Den arm, som helgerånande sig lyfte. Jag dig förstår och länge dig förstått, Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast Omkring dig hopat töcken, som dig gjort Oigenkännelig för mången blick. Du tror dig böra visa för allt folk, Att denna stränghet, som din hand har ledt, När det har andra gällt, är än ditt sinnes. När det ditt eget hjertblod drabba måste. Men straffet, som du ämnar nu din son, Har mer än sken af grymhet, och knappt nog Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar.
BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.