Ännu ett opåkalladt vittne beder, Att lägga få sin skärf i samma vågskål, Som redan sjunker under Olofs ord. Jag vet, att mitt har föga vigt inför Er domstol, herre; men då detta talar Om Johan Fiemings oskuld, borde det Dock gälla mer att fria, än att fälla. Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott Det fallit, att bevittna deras frihet Från skuld, som ägt att bära Edra bud, Och hvilkas vilja blott Er egen utfört. Men om jag stundom trott, att något annat Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot De mina, bjuder dock mitt samvet mig, Att säga ut min mening, till försvar För en person, som icke står mig nära. Herr Johan handlat, följande sitt unga, Sitt rena hjertas mening, annorlunda Än de exempel, dem han stundom haft För ögonen, väl kunnat honom lära. Är han förtjent af straff, då har re'n straffet Sin fordna art förlorat, och betyder Nu blott belöning för en ädel handling.
CLAES FLEMING.
Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde, Att du, som städse funnits så beredd, Att tadla löftesbrott hos alla andra, Var mera bunden af ditt löftes helgd. Du skulle genast lemna denna ort, Och dig bege till nejder, hvilkas talan Du trott dig kallad föra, sedan du Helt andra vapen fört för dem förgäfves. Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad Den sak har vunnit, som af dig försvarats; Och den, till hvilkens målsman du dig bytt På dessa ställen, der du äger intet Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst På det försvar, du onödd åt den egnat. — Hvad ser jag? — Du är sårad! Detta blod, Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt, Att du ej nöjt dig med att endast slösa Ditt ord på mål, som icke angå dig. Ett svärd uti din hand till slut har rödjat Nybyggen, invid gränsen af den vildmark, Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört. Du bär en drägt, som fridens värf betecknar. Ditt blod, som derpå flyter, passar der Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens Invigda vatten helgar barnets tinning. Och utaf detta blod gjuts fula fläckar Uppå det lejdbref, under hvars beskydd Du hit din kosa skulle fredligt ställa. Och mitt är felet ej, om fläckarna Det brefvets mening gjort oläslig redan.
BENGT BONDE.
Jag i min lefnad redan sett och hört Så mycket underligt, att intet mer Förvåning väcka kan hos mig. Men annars Jag häpna kunde öfver Edra utslag. — Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta, Frambärer visshet om hans brott, och icke Fastmera talar om hvad han har lidit. Man bör ej undra, att i dessa tider Bevis så ofta funnos för de brott, Man ville finna hos ditt arma folk, Mitt fosterland — då re'n bevisning nog Flöt på det blod, som dina söner miste. Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni, Utaf det blod, som bär min trötta ande Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila. Må ske! Som lagen läses, lagen är: Så menar våra fäders visa språk, Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd För motsatt tydning. Ni den starke är; Er rätt är så den högsta — det är klart. Jag denna lagförklaring länge känt, Men har ej kraft att deremot mig sätta, Och skulle spörja föga lust dertill, Om jag ock ägde styrka till försvar. Jag mången gång har tyckt: det vore lika Hvarhelst en biltog i sitt eget land, En fågelfri — som likväl föddes fri, I annan mening — når sitt sista öde. Jag tycker ej så mer. Långt bättre är Att här förgås, inför allt folk, uti Den stad, som kröner hela landets hufvud, Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur, Uti den ödemark, der man sökt värja Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde. Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming, Att vänta, tills att källan af det blod, Som bragt Ert eget uti våldsam svallning, Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning. En ynnest jag begär likväl — den enda, Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt. Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt, Att höjas upp till spetsen af det torn, Som kröner denna undersköna kyrka, Bakom hvars fensters blommor friden blickar På den förstöring, hvilken ute härjar. O! Det blir skönt, att än med brustna ögon Se dessa sköna fjärdar le i tårar Mot vårens sol, och hoppas vår ännu Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud, Fast Finlands folk har intet mer att hoppas, Åtminstone af menskor. Nästa Söndag, Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma Dem bjuder hem till Herrans helga frid, De skola se hvad tiden lidit — och Fastän dess framfart tecknas annorlunda Än vanligt, veta de, hvad deras frid Tillhöra månde. Och de falla ned På sina knän, och bedja tyst en bön För Herrans ro åt den, som blifvit gjord Uti sin sista stund till visare Af tidens lopp, i dessa sista tider. Och fast den bönen flyr på lätta vingar Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt Man bäfvande ett annat namn plär gifva. Förbannelse är denna bönens namn. Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus Den bönens tyngder falla neder, herre!
CLAES FLEMING.
Att denna tid så farlig icke är, Som du den målat ut med mörka färger, Bevisas klart deraf, att du fått tala Till punkt, och lyssna kan ännu till svar.
BENGT BONDE.
Ni säger rätt: Er tid är icke farlig, Och Er förtjensten tillhör äfven deraf. Ni ställt så till, att lifvet är till börda, Och döden synes oss en vinning blott. När det så långt har kommit, byter faran Sin gamla art, och synes endast räddning. Och ingen finnas kan då mer så feg, Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde Den enda räddning, han än hoppas, skymma.
Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg.