MATHILDA.
Javäl! Så feg ej finnes här en man Bland dem, som vuxit jemte våra skogar! Och sjelfva qvinnan lär omsider inse, Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming, Så farlig är, som hon den trodde förr. Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder, Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat For mig, ej nämnde med ett andetag. Den sak, som hänfört till hans sista strid Bengt Bonde, var ej fremmande för honom. Det var hans egen, angick honom nära, Som alla de, hvari han kämpat förr. Det var för mig han offrat sig, för dottren Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt, Fått falla på dess jord, som skölden faller På kämpens bröst, när hjertat klappat ut. Haf tack för all din trohet, du, hvars själ Är mera herrlig, än de allas, hvilka Sig kalla stolt för detta landets herrar. Jag är så arm, att intet jag kan göra För dig. Min sista bön likväl skall höjas Till Gud, om evig frid för den, som offrat Sin egen ro för andras blott. I templet Får denna bön väl aldrig stiga mer, Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. — Du vill det icke, och jag ej förmår Vanhelga ens till båtnad för din räddning En bön om mildhet, sträfvande till denna Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar För egna barn en gång.
JOHAN FLEMING.
O, min Mathilda! Ej sårade du också det stora hjerta, Som du ej känner; och hvari så gerna Jag skulle vilja ställa dig i rummet, Som blifvit öde, då derur skall ryckas Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.
MATHILDA.
Det fanns en kärlek, som du har förtjenat Måhända vida mindre, än din faders. Den finns ej mer, se'n jag omsider vet, Att det var Flemings son, som stulit den.
JOHAN FLEMING.
Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se Uti mitt öga, som för sista gången Emot sin morgons skönsta stjernor blickar, Och säg, att du mig icke älskar mer! Det vore godt! — Ej morgonljus få blända Det öga, som i fängslets skymning öfvas, Att skåda modigt in i dödens natt.
Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.