Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif Och död! — Min faders blodbestänkta skugga, Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda.
Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd emot honom, utropar:
Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas.
Radzivill träder upp med häftighet.
SCEN XI.
De förre. Radzivill.
RADZIVILL.
Man kan dock icke vara öfverallt tillstädes, Men hvarhelst mina blickar icke följa Och öfvervaka händelsernas gång, Sker ofog af en så betänklig art — —
CLAES FLEMING.
Att Er närvaro knappt kan öka detta. Det får ej öfverskrida alla gränser, Och oundvikligt torde derför vara, Att Ni aflägsnar Er, herr Kammarherre!