CLAES FLEMING.
Adelns valspråk I hvarje land sig skulle byta till Ett smäde-rim, om tomma anspråks fräckhet, Om endast adels-vapnets slöa värn Står qvar på vakt, der ädelt sinne flyktat.
RADZIYILL.
Må alla adels-vapen heldre krossas, Än att de spöka såsom bleka skuggor Uti den nya dag, man här vill tända. En träl, lik denne der, Pekar på Bengt Bonde. djerfs bära vapen Emot en krigsman, som af mig beskyddats Och man tillåter, att hans fräcka arm Får suga lif ännu utur hans kropp, Då sjelf jag hotas med en upprest galge! Nej, heldre vill jag helsa såsom sol Graflampan uti mina fäders grifter, Än se en dag, hvars morgon skådat dylikt. Till Poblen ilar jag och — —
CLAES FLEMING.
Lycklig resa! En Budbärare inträder. Men dröj ändock ännu ett ögonblick, Tills vi förnummit, hvad som spörjs från Pohlen.
SCEN XII.
De förre. En Budbärare.
BUDBÄRARN.
En skrifvelse ifrån Hans Majestät!