Jag sökte muntra äfventyr; men ej Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar; Men melancholiska figurer skymma, Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.
HEXAN.
Ni möts af samma glädje, som Ni medför, Herr Olof Stenbock, städs.
En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock bemärkt rörelsen.
STENBOCK.
Ursäkta mig, Att obedd jag har vågat tränga in I Er rådskammare. Men detta hvalf, Hvarunder Eder öfverläggning plägas, Ju räcker till åt alla.
HEXAN.
Utan tvifvel: Ty nederfallet det försloge nogsamt Att krossa dem, som annars just ej hafva Att skaffa någonting med himlen.
STENBOCK.
Den Nog dröjer, att sig göra sådant omak, Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen Så länge blott, den spara kan sin möda Att falla ned. Ty jordens krafter spisa Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill Emedlertid till Er förstärkning sända En bundsförvandt, som jag såg irra nyss Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär, Som vissa andra, kan hans vishet dock Och den erfarenhet, han vunnit har Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.