HEXAN.
På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba. Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde Han från mig taga, det Han ej lät ryckas Ifrån mig så, att modershjertat visar Barmhertighet mot Honom, då det tror, Att Han deraf platt intet vetat. Om Min klagan Han dock ville straffa, gjordes Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld Först kallar klagan omotståndligt fram Och sedan straffar denna, som ett brott.
BENGT BONDE.
Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock För hvad du lidit. Men du ville ju Ditt olycksöde lägga aftäckt för Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt Din dystra saga i dess fotspår följa.
HEXAN.
Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar Gaf, då berättelsen du väntat om Hvad som berättigade mig att klaga. Med ingendera plägade jag slösa. Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet Frambryta ville med omätlig makt. Men då omsider detta hjertas sår, De dolda, för en mensklig blick jag skulle I dagen vända, bröt min klagan ut I hejdlös fart, utur mitt slutna inre. Det är förbi! Förbi, liksom allt annat, Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder. Jag är så lugn på nytt, som jag det synts I långa år. Och lugnt jag vill förtälja Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt.
Stenbock inträder, gnolande på en visa.
SCEN II.
De förre. Stenbock.