BENGT BONDE.
Och en moder De båda lika älskade i dig.
HEXAN.
Jag dubbelt lycklig började mig känna, Och dränkte pligtförgätet i min lycka De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom Doct alltför snart, och vida mer förfärligt, Än jag den värsta synd trott kunna näpsas.
BENGT BONDE.
Din dotter du förlorade?
HEXAN.
Millioner Af slik förlust ju drabbats. Tusende Den lida hvarje dag. Men ingen så, Som jag den led. Försynens vink ej ledde Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen. Försynens blick förmörkats, blifvit blind, Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss Grep i min lilla dotters vackra lockar, Och henne slungade i ett förderf, Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat Mer slå sitt öga öfver Finland upp, Befarande att möta denna anblick, Som upprests till ett hånfullt minnesmärke Af tiden, då Försynen slumrat bort I maklig ro, från jordens alla sorger.
BENGT BONDE.
Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit. Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan, Hvars hädelse dock annars skulle kalla Hans blixtar straffande på hennes hufvud.