Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg, Framstå de bleka, mot den verklighet, Hvras hamn de vilja synas.
BENGT BONDE.
Af Claes Fleming Det var den första lärospånen i Den konst, hvari han uppnått mästarskap.
HEXAN.
Sitt mästarprof aflade han då redan. Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott Som en försvagad ålders bräckliga Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. —
Det var den tiden, då kung Johans trona, Af samvetsqvalens ryckning endast skakad, Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet. Mer lycklig, än hans arme fordne konung. Min make hade fallit uti striden. Och fattig, som det krigar-enkan anstod, Jag med min lilla faderlösa dotter Omsider hamnade på Svidja gård.
BENGT BONDE.
En dotter af dess mäktiga baron Der med ditt barn ju lekte?
HEXAN.
Ja. Hvarandra De älskade, och barna-åldern nedbröt Rangskillnaden emellan dem. Som blomman På tufvans höjd ej anser sig för mer Än blomman, doftande vid tufvans fot, Så ock barons Mathilda i min dotter En like endast såg. Uti min vård De växte båda. Snart min ömhet redde Ej i min själ ett högre säte mer, Dit jag den ena skulle lyftat ofvan Den andra. Mina egna barn de begge Re'n för min känsla blifvit.