HEXAN.
Förjaga minnet deraf, att du lefver, Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan Af hvad du lider då, ur dina lemmar, — Och minnet af hvad jag har lidit, skall Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.
BENGT BONDE.
Du arma moder! Ej du glömma kan — Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga Till djupet af ditt hela olycksöde. Hur fjerran vi än skiljas från de tider, Då fädren sina vilda offer fällde Åt vreda gudar, man af helig rysning Dock grips, när oinvigd man vågar skrida Till ställen, rysligt heliga för dem. Af samma rysning jag tillbakahölls, Hvar gång jag ville lyfta täckelset, Som gömde hvad du längesedan lidit. Och endast det, som ryktet bar på vingar, Af alla väder lånta, hann derom Upp till vår bygd, likt lemningar af hären, Som slagen irrar, utan säkert mål. — — Nu skiljas våra vägar åt för alltid. Och främling för din smärtas rätta namn, Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt. Du sjelf den burit; hvarför skall en annan Kringbära endast hennes tomma mått. Då ingen dödlig lindra kan din sorg, Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?
Han vill gå.
HEXAN.
Jag tegat länge; snart det ej beror Af viljan mer, om tystnaden blir evig. Snart dödens hand förseglar mina läppar; Men dessförinnan vill jag bryta upp Inseglet, under hvilket sluten ligger Min hela lefnads djupa hemlighet. Jag vill ej, att uppå min graf skall irra Ett bländsken, som mig visar bättre eller Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig Är, såsom du, att läsa denna grafskrift, Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.
BENGT BONDE.
Man säger, att din unga dotters lif Föll offer för en grymhet utan like. — —