BENGT BONDE.
Förlåt Att glädjen af min lycka uppref sår, Som svida mer, än mina kunna svida. Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt?
HEXAN.
Det är ju i en moders bröst de öppnats.
BENGT BONDE.
De flyta så ur källor, som ej kunna Försina ens, af hatets bränder tärda, Och icke bottenfrysa ens, när hämnden Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup.
HEXAN.
Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern Utaf en moders hämnd, hur isbelagd Den synas månde. Moderssorgen sjuder, Med denna lava uti brännhet täfling; Den sjuder evigt, evigt lika vildt Som detta vatten sjöd ett ögonblick, Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes Och lifvets dal förbrändes till en öken.
BENGT BONDE.
Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen.