Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf Förunderligt, att i mitt tämda blod Så mycken hetsighet ännu kan brusa.
HEXAN.
Så länge än en droppe rinner, Bengt, I dina ådror, skall den låga mäktigt Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden.
BENGT BONDE.
Jag intet har att här bestyra mer; Bort måste jag från denna stora pestböld, Der hvarje andetag ger dödlig smitta. Här har jag lärt på nytt min hembygd älska; Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.
HEXAN.
Du manligt här oss bistått. Nu din längtan Att draga hädan, lemnar äfven bistånd Åt all min svaghet, hvilken, svigtande Inunder bördan, redo var att fälla Ur själens djup den hemlighet, som länge Tryckt deruppå, då ensam jag den bar. Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten.
BENGT BONDE.
Nämn svaghet icke — eller tadla min, Som glömt, för stundens oro och bekymmer, Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes Från detta ställe, innan bort jag bär Till lifvet dessa minnen, dem du nu Vill taga med dig in i grafvens tystnad.