Välan! Mig följ till mina sorgers källa; Dit ledd af bistra minnens fors, jag går. När soln i dag för femton år se'n grydde, Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick, Dess glans uppå ett töcken icke gjöts, Så svart som mina qvals. — Ej långt från gården Vid vägen lekte mina båda flickor, Med sina syskon, vårens första blommor. Då kom en ryttarskara. Knektens lekar Ännu den tiden icke voro det, De sedan blifvit — fastän leken tog En vändning, grymmare än hvarje allvars. En ryttare i farten fångar upp Min lilla dotter, och far af med henne. En annan, smekande, uppå sin häst Mathilda tog, baronens barn — — —
BENGT BONDE.
Var detta hennes namn? Mathilda?
HEXAN.
Det var och — är. Han, som min dotter bortryckt, lemnade Vid mina nödrop snart sitt byte dock. Den andre aktade ej deruppå, Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof. Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte En man från annat land, som följde hit Med drottning Katharina af Jagello, Och lefde nu som gäst på Flemings gård. Det var Krasinsky — —
BENGT BONDE.
Himmel! Samme kämpe, Den Johan Fleming slog i går.
HEXAN.
Densamme, Som sent omsider fick förtjenta lönen. Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta Jag hade motstått. Honom bad jag dock Om hjelp att söka upp Mathilda. Men Han log blott hånande, och mente, att Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle Nog finna ett, som mig anstode bättre, Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort. Halft vred, halft lekande, tog han derefter Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja. Den lilla gret och sträckte sina armar, Så länge hon mig kunde se. Det var Den sista gången hon mig såg och — gret. Min tid att gråta kom, och räckte längre. —
Emedlertid jag med förtvifladt mod Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa Jag fann, men icke den, till hvilken spåren Mig leda skulle. Qvällen mörknade Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit. Då såg jag hafvet blånande, emellan Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan Gjöt i min själ den längtan, att få sänka Uti dess svala famn min heta sorg. Så godt det varit, om min längtans vink Jag hade följa fått. Men annorlunda Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor. Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte I nyckfullt välbehag; dock ledning af En mensklig vilja kunde der ej spörjas. Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte Små barnahänder, hvilka lustigt ville I vägomsköljda återskenet gripa. Den späda gungade dervid så häftigt Sin svaga farkost, att om hon på vågen Re'n hade gungat, faran ej tyckts större. Med ängslig hast jag sprang längs klipporna; En annan båt till sluts ur deras skrefvor Blef lösryckt, och i nästa ögonblick Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda, Som saligt log ännu åt dödsens lek, Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek, Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss. Den späda vaggat båten se'n så länge Tills den från sanden gled, och hon deri, Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.