BENGT BONDE.
Lik henne, var ju äfven du nu räddad.
HEXAN.
Jag trodde så, och bar med lugnadt mod, Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.
Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen Rann blodig upp, den Svidja än ej viste. Mathilda slutligt slumrat stilla, och Jag hade hjerta ej att hvilan störa. Hon lemnades uppå en ladas stråbädd, Men sjelf jag gick att spana öfver nejden, Om ej ett menskligt väsende sig tedde, Som kunde bistå oss. Och snart en gosse Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats Af vilda djur. När mig han såg, sig reste Hans hufvudhår — och re'n på afstånd ropte Han, under dödlig ångest: "Arma moder, Fly, fly, så långt som vägen räcker till!" Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden Hans rop i mina öron ljudit, liksom En evig själa-ringning för min dotter.
BENGT BONDE.
O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?
HEXAN.
När gossen qvicknat vid, förtäljde han Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne Dertill han varit uti herregården. När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom, Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns? Krasinsky log föraktligt, yrkande. Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån Att följa några ryttare, åt hvilka Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming, Af vrede skummande, befallte då Pohlacken taga ur hans stall den springarn, Som han fann bäst deri, och återhämta Död eller lefvande mig sjelf; men barnet Oskadadt, om hans lif var honom kärt. Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred, Och syntes icke mer i Finland, innan Han af den stolte Radzivill hit fördes. Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs Till raseri Claes Flemings harm. Han svor En ryslig ed, att om vid solens uppgång Hans dotter icke fanns på Svidja gård, Då skulle min — uti den största kittel, Som gården ägde — sjudas lefvande.