Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer.
HEXAN, iskallt.
Du hört föf mycket, att ej höra allt. Jag har ju mer än hört af denna sak. — Du vet, att man på Flemings ed kan lita, Åtminstone i fall som dessa. Kitteln Af brännhett vatten uppfylld, natten lång, Sjöd som vulkanens krater — som en afgrund, Beredd att sluka en ditfallen engel. Och engeln fälldes dit. — — När dagen grydde Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde I Svidja gård, på knä för denna klippa, Som uti dagligt tal blir kallad Fleming. Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont Barmhertighet för den, som ondt ej gjort, Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt, På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas. Det var förgäfves. Man till slut blott bad Om uppskof, att han måtte låta solen Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern Sig hunne kasta framför handlingen. Det vore bättre, än att den sig reste Bakom våldsgerningen, och stängde himlen I tid och evighet för gerningsmannen. Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." — Sin gång den hade. — —
BENGT BONDE.
O, du höga himmel! Är du ej tom på Gud, som menskobarmen Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan, Då har du sänkt djupt under dig en kittel Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel För slik rättvisa af en syndig menska.
HEXAN.
Det varit synd, om helvetet den grytan Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall Som ett odödeligt tortyrens redskap, Hvari Claes Flemings minne blir marteradt, Så länge folkets minne lefver än.
BENGT BONDE.
Slikt glömmes ej, så länge modershjertan Än klappa här, och barn invid dem fostras.
Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde.