DANIEL HJORT.
Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf, Hur bittert dessa svida; och det blifver Nog tid, att slita våra tvister sedan. Din första omsorg vara bör att fly. Jag mötte Stenbock, som du förolämpat: Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan Har äfven ormen blifvit värre, se'n Han drefs från paradiset; och hans val Af onda medel utsträckts i en verld. Oändligt rik på ondt.
BENGT BONDE.
Är Ni ej sjelf Betänkt uppå att undfly det förgift, Hvaraf Ni tror mig hotad?
DANIEL HJORT.
Ja! Jag vill Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der Det bästa, som det värsta, slukas upp Utaf förderfvet. Låt mig följa dig Till våra egna bygder åter — hemmet För hjertats oskuld och för själens frid. De äro än som förr, fast allt förändrats.
BENGT BONDE.
Då allt förändrats, skall du, Daniel, Ej heller dem mer finna, som de varit. Din plats är här. Dröj qvar, och som en man Du stånde upprätt. Då kan än en gång Sig allt förändra — här och uti hemmet.
DANIEL HJORT.
Mitt hjerta är dock der.