När det gräsligaste Min själ förnummit, tycktes tankens urverk Utlöpa i min hjerna. Småningom Dock sansning satte det på nytt i gång. Min första mening blef, att bida natten Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt En af de bränder, som på själen tärde. Jag ville tända under Svidja gård En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar. I lågan skulle han, Mathilda — allt, Som andades, med mig begrafning hålla Åt det förbrända liket af min dotter. Af dessa tankar lifvad, kom jag åter Till ladan, der Mathilda sof. Hon log I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn, Och sträckte späda armarna, liksom För att mig famna. Detta tomma famntag Gaf räddning åt mitt skakade förnuft, Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja, Och sparade dess skuldbetyngda herre Till läglig tid — den, som hardt när nu kommit. En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt, Och föll på den tilltänkta branden, innan Den kastat ur min själ sin härjningslåga. När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda, Liksom jag velat rädda henne ur Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja I eld och lågor stått, åt motsatt håll Från det, jag ilade. På Guds försyn Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän, Långt från min arma dotters pino-rum.
BENGT BONDE.
En tillflyktsort du måste ju bereda Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar.
HEXAN.
Ja väl. Min första omsorg var dock endast, Att hon ej skulle från mig röfvas bort. Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt, Så länge kända ställen än oss mötte Och kända anletsdrag oss kunnat möta. Vi ledo brist; Mathildas hunger dock Mig tärde mera, än min egen. Målet, Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst Oss väntade, ej tycktes närma sig, Men skrida undan.
BENGT BONDE.
Mål din kosa ägde Således dock?
HEXAN.
När sansnipg återtagit Min själ i sin besittning, och derur Den närmsta fruktan vikit, klarnade För mig ett sådant. Anförtro Mathilda Jag ville åt min ädla ungdomsvän, Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda Till hennes fäders fordna herresäte. Det huset älskade Claes Fjeming ej, Af honom lönt med lika tänkesätt. Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits På vänligt skygd der kunde säkrast räkna.