Att jag förderfva honom skall, du glömt — Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar.
BENGT BONDE.
Hur såg du honom?
HEXAN.
Uti en belysning, Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken Han sändt på ströftåg ut, red nattetid Förbi herr Göstas gård, hvars ägare Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss — Jag var der äfven då — så utan värn, Som himlens fågel — då den ej är rofvets. Fast det befarats, våld likväl Pohlacken Ej genast öfvade. Med hånfullt löje Han lät de sina plundra, hvad dem lyste: Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk Sin roflust mättade till sluts för fräckt, Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt, Mig inför honom, och jag ropade: "Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky! Låt detta gälla, såsom lösen för Hvad som än återstår i denna gård!" — Han kände mig igen, och log ej mer; Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat, Jag gäldat det med själens salighet. Förslår ej det ännu? — Dock annorlunda Du var den tiden. Att uppå dig offra, Det tycktes löna mödan. Lika mycket! Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" — Jag ej förstod hans mening då. Hans bud Till knektarne, att återlemna allt, Var mera tydligt; och, fastän motvilligt De lydde honom, se'n han lofvat sjelf Tredubbelt återgälda, hvad de miste.
BENGT BONDE.
Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat Det tro om honom?
HEXAN.
Af Claes Fleming dock Man vänta bordt den bragd, han förde ut. Krasinsky med de sina bortred hastigt. Men någon af hans folk lär underrättat Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet. Då blossade hans vrede upp. Han röt: "Att den förrädarn Göstas gods och gård I lågor skulle stiga upp mot himlen, Anklagande den troförgätne ägarn!" Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand. Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat Ifrån mitt öga slumren; men de andra, Af ångst och trötthet brutna, slutit sina. När lågan flammade, ur vakna drömmar Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling, Mathilda — störtade med henne ut Igenom denna äreport af flammor, Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg. När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming; Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg. Men när hans örnblick såg mig ila fram, Liksom af lågans röda vingar buren, Då skakades hans väsens fasta grundval, Kanske för första gången, intill bottnen. Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt. Men snart han öfvermannade sin bäfvan Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat Den bäfning, som har kommit den att darra. En sällsam dallring röjdes likväl än Uti hans röst, när han mig bistert sporde: "Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" — Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns I lågorna, som du åt henne antändt. Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka Dig för en högre domstol, än din egen? 'Rättvisan måste ha sin gilla gång.' När nästa gång jag står inför dig, Fleming, Var då beredd att stånda inför Gud!" — — Han svarte intet; rusade i branden, Hvari han trodde sig sin dotter finna, Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt.